Att se en död mor
Här har vi samlat vackra dikter till begravning, dödsannons, personligt avsked, kondoleans eller minnesblad. En ensam seglare, på väg över djupa vatten.
Verser och dikter till begravning
För att känna hav och vind en sista gång. Att med släckta lanternor, segla in i den sista natten.
När livets dag har blivit skymning, och tillvaron för trång som en stjärna, som vandrar över himlen. Det sägs att bara tiden går, ska den läka alla sår som sorgsna hjärtan gömmer. Visst är vårt minne ofta kort, men att en när och kär gått bort är något man aldrgi glömmer. En tröst för den som lämnats kvar, är hoppet som ens hjärta har trots tårarna man gråter. För himlens eget löfte är, att älskar man varandra här så möts man en gång åter.
Kära mor, o, vårt hjärta är så fullt av tack till Dig Vi som aldrig kunnat fatta Vad det var att mista Dig Herren giver många gåvor Här på jorden om igen men han giver blott en moder henne får vi ej igen. Det är ett privilegium att känna saknad.
Dikter till begravningen
Smärtsamt förstås och tungt. Men det berättar om en närhetsom fanns. Om värme, ljus och skratt. Att sakna är den andra sidan av att ha fått. Att inte känna saknad är som att aldrig ha älskat. Att ta avsked är det svåraste man gör Det både i kropp, själ och hjärta berör Att leva kvar och förstå är svårt Livet känns orättvist och hårt Men själen går vidare och mår bra Vi får komma ihåg hur god Du var I tacksamt minne hos oss du ska bo Vi unnar dig nu vila i ro….
Tack för din alltid så hjälpsamma hand Så snar till hjälp så ofta den hann Tack för de tjänande stegen du gick Tack för all ömhet vi såg i din blick Du hade ett hjärta så innerligt gott Vi tacka dig vill för allt vad vi fått Tack och farväl från oss, dina kära Vi vet att vi stod ditt hjärta så nära.
Verser och dikter till begravning
När mammorna blev till var tanken ganska klar en mamma har nåt i sig som ingen annan har hon ger av sin kärlek och gör allt för att förstå. En människa är försvinnande liten i universum, men när en speciell människa går bort blir ett universum av tomhet kvar. Jag skall gå genom tysta skyar Genom hav av stjärnors ljus Jag skall vandra i vita nätter Tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten Där som ingen mer går ut Och jag skall sjunga av glädje Som jag aldrig sjöng förut. Sov i ro där björkar susar Sov i ro vid bergets rand Sov i ro där älven brusar Vila tryggt i skogens famn. Och vaknar Du i sommarhus en morgon, här Du mig som sus av fågelvingars slutna krets omkring Dig fladdrande i hets. Gråt inte Dig vid graven trött!
Jag finns ej där, jag har ej dött. En gång var vår sommar en evighet lång Vi strövade i soldagar utan slut en gång Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund — Karin Boye. Vårt liv, vår tid, en dag i sänder Så tyst och stilla glider bort Om litet eller mycket händer Är tiden alltid kort Det nyttjar ej att se sig om Den tid som var, som är, som kom Var blott ett lån från evigheten.
Plötsligt slocknar en låga som värmt och som givit allt. Ett ljus blåses ut och hastigt känns allt så isande kallt. Någonting brister stilla, en röst och en sång dör ut Och strax förnimmer man tydligt, att ingenting är som förut.
Dikter & verser till begravning
Vi binder en krans av minnen De vackraste och finaste vi har Vi vet att den aldrig skall vissna Hos oss är Du alltid kvar. Nu, käre Far, Du från oss farit. Upp till en annan, bättre värld. Vi tackar Dig för vad Du varit.