Exempel på dialektiska metoder
En dialektik är en väg till förståelse, uppnådd genom resonerad dialog och konsten att logiskt diskutera. Den delar många drag med, men är skild från, retorik och debatt. Även känd som dialektik eller den dialektiska metoden, idén om dialektiken utvecklades först i antikens Grekland och Indien, och har utvecklats sedan filosofer världen över.
Dialektik inom filosofin
Syftet med dialektiken är att hitta sanningen. Nyckelfunktioner i detta uppdrag inkluderar att deltagarna har samma status som varandra. När deltagarna diskuterar ämnet i fråga avstår de från att övertala och koncentrerar sig på sanningssökandet. Detta kräver att deltagarna utför kritisk reflektion — med andra ord att vara dömande över sina egna åsikter — och det är nödvändigt för dem att vara flexibla och kunna ändra dessa åsikter.
Sokrates och Platon definierade dialektikens sokratiska metod, som är en av de äldre dialektiska metoderna. Denna metod testar tro genom frågor. Varje diskussion börjar med att fråga en person om hans eller hennes övertygelse eller genom att ange en allmän tro. Den ställer sedan frågor till deltagarna om trosuppfattningarna. Georg Wilhelm Friedrich Hegel är krediterad för att skapa den hegelianska dialektiken, även om det faktiskt var Immanuel Kant som utvecklade den.
Vad är dialektik?
I denna metod föreslås idén som en tes, som sedan granskas genom sin paradox eller motsats, antitesen. Ur dessa två idéer framgår sanningen, som är syntesen. Tanken med syntesen antyder möjligheten till en kompromiss mellan idéer. Detta passar med idén om dialektal flexibilitet. Det innebär också att sanningen bara kan bli känd om den motsatta föreställningen också undersöks.
Retorikens dialektik: Hegel, Marx, Adorno - Alexander Stagnell
Till exempel kan den globala uppvärmningen bara testas om dess frånvaro också testas. Skapandet av en syntes är inte slutet på processen eftersom varje syntes blir en ny tes som skapar en utvecklingsspiral. Hegelska dialektiken försökte spegla den verkliga världen genom diskussion om idéer. Den marxistiska dialektiken å sin sida försökte visa hur den verkliga världen formade idévärlden i sinnet.
Metoden har utvecklats av Karl Marx och Friedrich Engels och har även kallats diamat eller dialektal materialism eftersom debatten formas av samspelet mellan klasser och praktisk ekonomi i den verkliga världen. I denna form av dialektik formas en tes, men dess brister och inte dess antites är det som gör att tesen förändras till en ny tes. En viktig skillnad mellan västerländsk och indisk dialektik är närvaron av tvivel.
Jain-dialektiken tar hänsyn till möjligheten att sanningen kan vara okänd, och den inser också att sanningen kan vara omöjlig att beskriva. Denna föreställning om osäkerhet kallas syadvad. Indisk dialektik ligger mycket närmare den hegelianska versionen av dialektik än den sokratiska, men det finns skillnader. Dharmisk eller indisk dialektik bygger på polemik, en typ av argument, snarare än paradoxer.
Polemisk dialektik är också en central del av buddhistisk dialektik där tesen utmanas och dissekeras, men aldrig riktigt förkastas.
Retorikens dialektik: Hegel, Marx, Adorno
Närvaron av polemik sätter indisk dialektik närmare debatt. Debatter delar många metoder för dialektiken, men är fundamentalt olika. I debatten försöker en deltagare övertyga andra om sin åsikt. Detta innebär att deltagarna inte kan ändra sin ståndpunkt när debatten väl har börjat. Till skillnad från debatter kräver inte dialektiken en domare eller jury för att fatta ett slutgiltigt beslut.
Dialektiken delar också element med retorik. I retoriken försöker en person övertyga passiva lyssnare om sin idé och det finns inget motargument. Dialektiken kan tillämpas mer allmänt på intellektuella och praktiska undersökningar än retorik, och den kan brytas ner i frågor och svar för att göra den mer delaktig.