Gamla brittiska myntsystemet

Ett mynt eller en slant är ett präglat stycke av metall , avsett att användas som betalningsmedel. Mynt ges i allmänhet ut av en myndighet i en stat.

Digitalisering av världens största samling av vikingatida engelska mynt

I monarkier betraktas det som ett regale myntregale. Ordet mynt härleds till det latinska ordet moneta. Detta var ursprungligen ett binamn till den romerska gudinnan Juno. Vid hennes tempel på Capitolium fanns sedan runt f. Myntverket och senare också produkten nämndes efter gudinnan. Ordet kom in i svenskan som ett av de tidigaste lånorden från lågtyskan i formen munita med betoningen på första stavelsen.

Från de äldsta runskrifterna vet vi att de obetonade vokalerna föll bort under tiden mellan och e. Krona och klave är ett åldrat uttryck. Benämningen klave har möjligen uppkommit av att det funnits halvrund och starkt stiliserad sköld avbildad, som till formen påminde om en kreatursklave. En annan äldre svensk benämning är "gubbe" och "pil" där dessa återfinns på var sin sida om myntet, som även om den stämmer på andra mynt ursprungligen torde ha syftat på Karl XIV Johan och Oscar I:s kopparmynt.

Ett mynt kan vara försett med en legend i form av en inskrift eller omskrift, varigenom man lättast kan bestämma dettas hemland och ålder. Legenden anger myntherren, hans titel, valspråk med mera. Den är anbragt på myntets ena sida eller på båda, antingen kretsformigt, såsom omskrift, eller i räta linjer på en eller flera rader. Legend på de äldsta grekiska och romerska mynten saknades eller bestod av få, merendels enstaka bokstäver.

Gamla brittiska sedlar blir ogiltiga: Hallandsposten

De äldsta fullständiga legender finnas på mynt från Syrakusa och Rhegion. Det finns även myntliknande föremål som inte är mynt. Polletter är betalningsmedel inom ett företag, till exempel i automater. Medaljer är inte betalningsmedel utan endast dekorativa myntliknande föremål. De används som belöning eller ren dekoration. Tillverkningen sker i två steg.

Antikens mynt - Digitala samlingen - Finlands Nationalmuseum

Först framställs ett myntämne, sedan sker myntpräglingen på detta myntämne. Även för mycket länge sedan, under stenåldern fanns handelsutbyte, och resor för handel. Ursprungligen skedde byteshandel. Den som hade gott om vissa varor kunde byta med någon som hade behov av dem och i gengäld få varor man själv behövde. Problemet var att det inte var säkert att varorna passade respektive handelspartner.

Handelsvaror som hade känt värde, dessutom ganska högt lättare att bära kunde användas som en mellanvara, ett slags pengar. Metallerna , i synnerhet de ädla, användes mycket tidigt som bytesmedel i form av tackor, stenar, ringar enkla eller lagda i spiral och så vidare. Vid köp fastställdes priset till en viss kvantitet av en uppgiven metall, och för att erlägga denna kvantitet måste man väga den metall man hade att erbjuda.

Pund tecken De gamla en- och tvåshillingmynten hade samma värde som fem respektive tio nya pence, och fortsatte att vara giltiga till början av talet.

Pund till sek Ett minnesmynt utfärdat mellan 19som en efterdecimal fortsättning på den gamla kronan.

Pund sedlar ogiltiga År slopades det gamla myntsystemet, som hade sina rötter i medeltiden och ersattes med ett nytt, där riksdalern i silver är huvudmynt och skillingen 1/dels riksdaler.

Större stycken delades, och bitarna vägdes, tills man fick den rätta vikten. Vågen måste alltså användas vid varje köp. Eftersom detta var besvärligt, kom man på att ge de för betalningar avsedda metallstyckena sådana mått, att de motsvarade enheter eller mångfalder i det gällande viktsystemet. Det hände att man på sådana metallstycken satte märken, som gav antydningar om vikten.

Men man hade ingen garanti för att dessa metallstycken verkligen hade den vikt de skulle ha. Inte heller kunde man av själva metallstycket utan närmare undersökning få upplysning om det hade den normalhalt, som förutsattes.