Var kom den europeiska vattenkastanjen ifrån
De stora upptäckternas tid: Historia - SO-rummet
Först skapades vatten. Det var bland det första som hände när solsystemet skulle till att uppstå i ett gasmoln någonstans i den väldiga Vintergatan. I gasmolnet fanns små dammkorn, stoft som hade svävat där sedan hundratals miljoner år. Det bestod av kisel- och kolföreningar men innehöll från början ingen is. I djupet av det täta molnet rådde totalt mörker, för att vart man än såg, var det så mycket stoft i vägen att allt stjärnljus skymdes.
I detta mörker började molekyler i stora mängder alstras ur gasen, som från början mest hade bestått av enstaka atomer. Eftersom syre- och väteatomerna var mycket vanliga, bildades det mycket vatten. Men även andra molekyler deltog i fabrikationen av alltmer komplexa ämnen. Till det totala mörkret kom nu även extrem kyla, därför att molekylerna effektivt strålade ut den värme som fanns.
Temperaturen kröp nu ner mot den absoluta nollpunkten vid grader Celsius. De flesta gasmolekylerna frös till is när de fastnade på stoftkornen. Detta gällde i särskilt hög grad vattnet. Alltså uppstod en sorts korn med en kärna av silikater och organiska ämnen och en nybildad mantel av is. Detta var den första fasta materien i det solsystem som skulle uppstå när det stora gasmolnet så småningom kollapsade under sin egen gravitation.
Kollapsen ledde till att tätheten och temperaturen ökade, och snart bildades solen i mitten av en hastigt roterande skiva av gas och stoft. Skivan var ett resultat av den måttliga rotation som det ursprungliga molnet hade haft, men allting roterar ju fortare när det krymper. Det är samma princip som får fart på skridskoprinsessans piruett när hon drar in armarna. Den roterande gasskivan utgjorde en lämplig miljö för att bilda vårt planetsystem, och vi brukar kalla den solnebulosan.
Friktionen i den turbulenta gasen hettade upp solnebulosans innersta delar, och temperaturen i de regioner där Venus, jorden och Mars banor skulle ligga var mycket hög. De ursprungliga, isiga kornen blev av med sitt vatten och sina kolföreningar så att bara silikater och metaller återstod. Man tror att det är därför som de flesta meteoriter som kommer från asteroidbältet mellan Mars och Jupiters banor har den sammansättning som vi har iakttagit.
Litet längre ut i gasskivan var det svalare, och vattenångan kunde reagera med stenmaterialet.
Vatten och avlopp i Stockholm – Wikipedia
Även en del av de organiska ämnena överlevde där ute, så att de kolrika kondriterna kunde bildas. Ännu längre ut var miljön så lugn och kall att just ingenting hände med de isiga kornen, och av dessa bildades kometerna. Det är därför som den europeiska rymdsonden Rosetta är på väg till en komet. Man vill helt enkelt komma åt solsystemets allra ursprungligaste materia.
Resten av historien handlar om hur och när planeterna bildades. Det skedde genom att — åtminstone för jordens och våra grannars del — mindre kroppar krockade i sina banor kring solen och gradvis slog sig samman till större enheter. I detta kunde bara materia i fast tillstånd delta. Samtidigt var temperaturen för hög för att vattenångan skulle kondensera, och än mindre frysa till is, så vattnet var utestängt från planetbygget.
Därför består jorden och de innersta planeterna mest av sten och metaller. Det är inte fullt lika klart hur det gick till när jätteplaneterna längre bort från solen bildades, men Jupiter måste ha vuxit fram på några miljoner år.
Var kommer vattnet ifrån?
Och denna tillväxt måste ha fått betydande konsekvenser även för planetbyggena närmare solen. Jätteplanetens gravitation var så stark att nästan alla himlakroppar i dess närhet antingen inneslöts i dess inre eller kastades i väg i banor som förde dem ut mot solsystemets utmarker eller in mot solen. Därför tar asteroidbältet slut och rymden är tömd på himlakroppar långt innanför Jupiters bana, trots att det rimligtvis måste ha bildats minst lika många asteroider bortom bältets ytterkant.