Miljö i romanen
Först: avser du att använda en riktig eller en fiktiv plats för din roman? Det förstnämnda har definitivt blivit vanligare med talets autofiktion och deckarvåg, och har några givna fördelar.
Du får en färdiginredd värld till skänks, och läsaren får möjlighet till snabb igenkänning eller till att drömma sig iväg: påfallande många böcker i de senaste årens feelgoodvåg utspelar sig på svenska eller sydeuropeiska gräddhyllor. Du kan också få mer medieuppmärksamhet och större försäljningsframgång lokalt om du valt en inte alltför genomskriven plats i Sverige.
Men en fiktiv eller icke namngiven värld har också fördelar: du kan bygga dina scener som du vill och slipper läsare som påpekar att det är lönnar och inte ekar som växer i Stadsparken på din namngivna ort. Självklart kan du också blanda fantasi och verklighet. De flesta utgår inte från faktiska miljöer för sina inomhusscener, och du kan även skriva en bok som till exempel utspelar sig i Stockholm men med några veckors sommarsemester på en icke namngiven skärgårdsö.
I Skriva har bland andra Karin Smirnoff, Marit Kapla, Anna Jansson och Fredrik Ekelund berättat om de för dem själva välkända platser där de har placerat sina böcker, och vad just den platsen betytt för slutresultatet. Här gör den amerikanske författaren Jacob M Appel en pedagogisk genomgång av de möjligheter och val du står inför när du ska slå ner romanens bopålar. Många konsekvenser kanske man inte omedelbart tänker på.
Perspektivet, till exempel. Hur ser Öland ut för en året runt-boende? För en fågelskådare på besök? För en sommargäst? Den typen av kontraster används ofta i deckare som utspelar sig på små orter. Författaren Johan Theorin säger: »Miljön är väldigt viktig i mina böcker. Målet är att varje berättelse bara ska kunna utspela sig på just den platsen jag valt och ingen annanstans.
När jag var i årsåldern och hade börjat skriva noveller läste jag en bok om skrivande av författaren John Gardner, och där fanns en övning där man skulle beskriva en skogssjö betraktad av två olika personer. Först var det en man som just hade mött sitt livs stora kärlek — men man fick inte nämna mannen eller kärleken, bara sjön. Nästa skrivuppgift var en beskrivning av sjön genom ögonen på en man som just hade mördat sin bäste vän.
Det var ju samma sjö och den borde ha sett likadan ut, men ju mer man gör de skrivövningarna, desto mer inser man hur olika en plats kan framstå beroende på vad betraktaren har upplevt.
Hur gör man miljöbeskrivningar och väljer romanens plats?
Så miljöbeskrivningarna påverkas av hur de personer vi skildrar mår och tänker, och säger i sin tur mycket om människorna. I guiden »Rakaste vägen mot din roman« menar Mats Söderlund att en faktisk miljö som du känner bra till ger dig en kortare väg mot mål, och ofta också en bättre bok. Göran Tunström växte upp i Sunne och baserade de flesta av sina romaner på den orten.
Sara Lidman skriver om sitt Västerbotten, liksom Torgny Lindgren. Kerstin Ekman lät romansviten Kvinnorna och staden utspela sig i Katrineholm där hon växte upp. Det viktiga är att läsaren uppfattar det så.
Miljöbeskrivningar del 1
Med din romans skådeplatser valda är det dags att skildra dem, övergripande ibland och i detalj ibland. Marie Hermanson får ofta beröm av recensenterna för sina miljöbeskrivningar i nutid och dåtid, och hon har formulerat en guide för den som vill utveckla denna viktiga del av romanskapandet. För som hon skriver: »Miljön är inte en behållare som historien serveras i.
Den är en del av historien, en mäktig medspelare till intrig och karaktärer. Kanske är det så att miljön tar mer plats när pratet, eller dialogen, får mindre. Andrea Lundgren är en av många Norr- och Västerbottenfödda författare som på senare år fått beröm för sina naturskildringar, inte minst gäller det hennes bok Glupahungern.
Miljöbeskrivningar
Just att det kan vara glest mellan samtalen och människorna är en av hennes förklaringar till att naturen spelar en så framträdande roll i hennes författarskap: Lundgren fortsätter: »Att ha sin egen blick handlar om att beskriva något som man ser det, och inte som man har lärt sig att det ser ut. Många har kallat Glupahungern för magisk realism, och magisk realism är ju egentligen en form av förhöjd verklighet.
Det betyder alltså inte att man skriver om saker som inte finns, utan bara att man beskriver saker som man föreställer sig dem.