Pernilla noren barn
”Bra att formulera sig på samma sätt till barnen som till byggaktörer och politiker”
Pernilla Wåhlin Norén ritade ett hus utifrån sin familjs behov. En funktionell träkyrka där livet levs längs med en pelarsal av glas och trä, med gott om plats för barn och musik. Efter reklamen: TV: Kika in i ett egenritat trähus intill Dalälven. K affe, omsorgsfullt bryggt i presskanna, och en liten skrift om arkitektur i Borlänge, det får den som stiger innanför dörren hos Pernilla Wåhlin Norén.
Allt om bröderna Gustaf och Viktor Norén – och deras kärleksliv
Som stadsarkitekt i staden, som för några år sedan röstades fram till Sveriges fulaste stad av en förening i sociala medier, arbetar hon dagligen med arkitektur och samhällsbyggnad. Hon ser Borlänge som en stark arkitekturkommun med stor mångfald i kulturmiljöer och en levande träbyggartradition. Den tog hon fasta på när hon ritade familjens hus intill Dalälven. Byggt i vinkel kring ett omgärdat gårdstun.
Sparsamt med fönster utåt, bakåt och mer öppet inåt, mot älven. Gör: Stadsarkitekt på Borlänge kommun. Jag ville skapa en rumslighet lik den man kan känna i skogen, som att vi befinner oss i en talldunge«, förklarar Pernilla Wåhlin Norén.
Allt om Gustaf Norén: Barn, frun Pernilla Wåhlin Norén och jobbet som lärare
Hon växte upp omgiven av skog, på andra sidan Tjärnaberget inte långt härifrån. Hennes make, musikern Gustaf Norén, växte upp i Kvarnsveden, inne i stan. Som Pernilla beskrivit på sitt Instagram: en dag vandrade hon över berget till honom och där blev hon kvar. Men inte i Kvarnsveden då. Paret bodde flera år i Stockholm innan de återvände till Dalarna.
Det nya huset ligger ungefär mitt emellan deras uppväxtplatser och här bor de nu med sina fem barn och labradoren Lovis som kommer tassande över den polerade betongen och slår sig ner med en suck under Aalto-bordet. Också det har anknytning till trakten, genom den Artek-fabrik som fanns i grannstaden Hedemora på talet.
De är Gustaf och Viktor Noréns flickvänner: "Fem barn och jättekär"
I huset sker rörelsen längs med fasaden. Vertikala fönster står som raka furor, ger rytm och såväl familjens treåring som långe Gustaf lika mycket utsikt. Inåt, mot den fönsterlösa delen av byggnaden, mot »berget« om man så vill, finns kök, bad- och tvättutrymmen. Trä och funktionalism genomsyrar byggnaden. Enklaste möjligaste strömbrytare till exempel, här finns ju ingen tidsålder att ta hänsyn till.
Fasaden är tänkt som en massa att skära i.
Tydligt inte minst vid entrén där en rejäl bit skurits ut ur huskroppen. Interiört är trappan husets medelpunkt. Som en mäktig kyrkorgel reser den sig mitt i den närapå sakrala, avskalade miljön innanför de höga fönstren. En kopia av den trappa som Pernillas pappa, också arkitekt, ritade till huset där hon växte upp. En trappa kan rymma flera funktioner, vara både skulptural och funktionell«, säger Pernilla som själv satt, lekte och klättrade i sin barndoms trappa.
Nu sitter hennes egna barn gärna här i trappan som har fin kontakt med rummet nedanför. I balustraden, husets tydligaste dekorativa element, återkommer vertikalerna från fönstersättningen. Pinnar, timmer, skog, pelarsal… Referenserna är många, kan dras till kända Borlängebyggnader med som Maserhallen och Domnarvets järnverk, men framför allt till de djupa skogarna som Pernilla älskar att vistas i och timret som kommer därifrån.
Min farfar växte upp på den här platsen, de bodde i en färjstuga och han och hans familj tog folk över älven, innan det fanns en bro. På den tiden var älven full av timmer och farfar och hans bröder lekte bland stockarna och åkte rutschkana i timmerrännorna. Jag har timret, gärsgårdarna och tallstammarna i handen när jag ritar, och jag ville göra något utifrån det timmer som en gång var så närvarande här.
Huset har generösa gemensamma ytor på nedre plan och mindre barnrum på övre. Trä, betong, klinker och natursten.